Svenska kommuner bränner avfall som kommer från fullastade fartyg från hela Europa, till städer som Stockholm. Malmö och Västerås. Hushållen får därigenom värme, kommunerna tjänar pengar och Europa blir av med sitt skräp. Men är det rimligt att Sverige med dagens avfallsimport löser andra länders miljöproblem? Denna fråga diskuterades nyligen på konferensen Miljöbalksdagarna som arrangerades av Naturvårdsverket och Aktuell Hållbarhet.
-Vi har överskottskapacitet vad gäller förbränning och har de bästa förutsättningarna för att hjälpa Europa att ta hand om avfall, säger Peter Engström, vd för Sysav, som ansvar för regional avfallshantering och återvinning i södra Skåne.
-Vi är på en gemensam marknad inom EU, i länder där det enda alternativet är deponi är det bättre att avfallet kommer hit och blir fjärrvärme. De stora investeringar som har gjorts i förbränningsanläggningar i Sverige innebär dock en risk då det inte är självklart att det finns tillgång på avfall över tid, säger miljöminister Karolina Skog.
Jon Engström, enhetschef vid Naturvårdsverket, är i grunden positiv till den rådande avfallsimporten, men pekar på vissa brister.
-Länsstyrelsen i Skåne genomförde ett projekt förra året där man konstaterade att mottagningskontrollen på anläggningarna inte lever upp till branschgemensamma krav och att det fanns brister i tillsynen. Naturvårdsverket har också vid kontroll av dokument visat att det ibland saknas uppgifter gällande avfallets klassning.
Men kritikerna menar att avfallsimporten har negativa konsekvenser. Materialresurser förloras, giftig aska måste hanteras och miljön tvingas att ta emot utsläpp av tungmetaller, dioxiner och andra gifter.
-30 procent av det som brinner utgörs av fossilt härlett material (plast, syntetgummi, syntettextiler etc). De kommuner som eldar avfall kan inte heller bli fossilfria, vilket många kommuner strävar efter innan 2020, säger Torleif Bramryd, Professor i Miljöstrategi vid Lunds universitet.
-Med den kraftiga ökningen av förbränt avfall som skett under de senaste 10 åren så blir de totala utsläppen högre än innan man började införa avancerad rökgasrening vid förbränningsanläggningar. Avfallsförbränningen producerar även en aska som klassas som farligt avfall, dvs man tillverkar ett farligt avfall av ett icke-farligt avfall. Denna aska deponeras på en ö i Oslofjorden (Langöya) då det anses för farligt att deponera det i Sverige.
Torbjörn Bramryd skulle föredra att man upphäver det rådande förbudet mot deponering, och att förbudet ska ersättas med ett krav på gränsvärden för deponigasutsläpp.
-Deponin är det urbana samhällets motsvarighet till torvmarker eller havs- och sjösediment, där organiskt material dras från kretsloppet och upplagras. Deponin återför material till ångtidsförvaring och balanserar på så vis kretsloppen. Det skulle göra en större klimatnytta att satsa medel på miljösäkra redan befintliga deponier. Deponiförbudet har undergrävt framtagandet av nya miljö- och kretsloppsanpassade lösningar, menar han
Artikeln är ursprungligen publicerad på Karnov Nyheter