Arbetsmiljölagen
Arbetsmiljölagen innehåller övergripande regler om hur arbetsmiljöarbetet ska utföras och hur ansvaret ska vara fördelat. Här finns också regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare, till exempel regler om skyddsombudens verksamhet och unga arbetstagare. Lagen - som kompletteras av en förordning - började gälla 1978-07-01 och innehåller grundregler för arbetsmiljön. Mer detaljerade regler finns i Arbetsmiljöförordningen och i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS).
Lagen är indelad i 9 kapitel som behandlar Lagens ändamål och tillämpningsområde, Arbetsmiljöns beskaffenhet, Allmänna skyldigheter, Bemyndiganden, Minderåriga, Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare, Tillsyn, Påföljder och Överklaganden. Arbetsgivaren är alltid den som ska leda arbetet mot en bättre arbetsmiljö och hållas som ytterst ansvarig. Arbetsgivaren ska också driva rehabiliteringsarbete och frågor om friskvård. Vidare ska arbetstagaren samarbeta med arbetsgivaren för en god arbetsmiljö och vara uppmärksam på risker och tillbud i arbetet och rapportera dessa.
Skyddsutrustning som omfattas av EU förordning om personlig skyddsutrustning undantas från arbetsmiljölagens tillämpningsområde då EU-förordningen gäller direkt i Sverige. Arbetstagaren ska också följa givna föreskrifter och använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. På ett arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts, ska det bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. En arbetsgivare ska utan dröjsmål underrätta den myndighet som regeringen bestämmer om dödsfall eller svårare personskada som har inträffat i samband med arbetets utförande. En arbetsgivare ska också utan dröjsmål underrätta samma myndighet om skador i samband med arbetet som drabbat flera arbetstagare samtidigt och om tillbud som inneburit allvarlig fara för liv och hälsa.
Arbetsmiljöarbetet ska göras systematiskt och välplanerat. Om ett problem inte är så akut att det genast måste åtgärdas ska det föras in i en handlingsplan. Där ska det bland annat finnas uppgifter om vem som är ansvarig för åtgärden, när den ska utföras och hur lång tid arbetet beräknas ta. Arbetsmiljöverket och ibland Transportstyrelsen är tillsynsmyndighet och kontrollerar att lagen, förordningen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs.
Somliga paragrafer i AFS är direkt straffsanktionerade. Det innebär att bestämmelsen gör arbetsgivaren rättsligt ansvarig och straffbar även om ingenting har hänt. Eventuell straffsanktion framgår av de sista styckena i en AFS. Arbetsgivarens allmänna skyldigheter enligt arbetsmiljölagen och föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete är dock inte direkt straffsanktionerade. Det innebär att det inte får några omedelbara rättsliga följder om arbetsgivaren inte följer bestämmelserna. Om Arbetsmiljöverket beslutat om föreläggande eller förbud och arbetsgivaren inte rättar sig efter beslutet kan dock detta få rättsliga konsekvenser. Straff kan dock inte dömas ut om Arbetsmiljöverket i föreläggandet eller förbudet har satt ut vite. Från och med 1 juli 2014 blir det med få undantag, sanktionsavgifter istället för straff, för den som bryter mot arbetsmiljölagen. Sanktionsavgifterna är i de flesta fall betydligt högre än de böter som förr dömdes ut.